Det märks att vi tidigare var apor, vår skicklighet att klättra sitter kvar i generna och konsten att prata och skrika som en apa också...
Känns som man ständigt tjata´r och säger "ajajaj Douglas" och vad möts man av, ett stort flin!
Jag får be om ursäkt för bristen av bilder när jag skriver så här på dagarna, men det blir liksom lite på stående fot och ena ögat på Douglas o andra skärmen och händerna sliter i D o den andra kör pekfingervalsen över tangenterna... Är det såhär det kommer att vara nu ett par år framåt?
Måste sluta, han äter upp gungstolen (det lilla som är kvar)
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar